Det är tidigt nittiotal och Eskilstuna är fortfarande industristaden med versaler, ett blomstrande kulturliv och svängrum för konstnärsdrömmar har ingen självklar plats. Men i marginalerna, under staden och uppe på loften så finns oaser för musiker, poeter och konstnärer. I dessa miljöer lär vi tre känna varandra, möts i musikintresset och fascinationen för bildspråket. Vid decenniets upprinnelse har vi dock valt skilda hemvister och tagit varierande vägar genom konsten, men förblir mycket goda vänner. Oherrans många år senare tas initiativet att ställa ut tillsammans, vilket vi märkligt nog aldrig har gjort tidigare, för att åter mötas i det konstnärliga uttrycket och samtidigt få möjlighet att umgås genom det som formade oss. Den utställningen visades i Södermanland, samma län där vår sammanflätning började. Nu får vi möjligheten att åter inträda i den gemensamma sfären, eller kuben om man vill, fast denna gång i Värmland.
ANDREAS POPPELIER
“I den mörkaste vinter upptäckte jag, att inom mig finns en oövervinnlig sommar”
/ Albert Camus
Subtilt och något lågmält har jag, inifrån, allt mer uppmärksammats på hur konsten alltid tycks ha kommunicerat från ett djupare jag som vet mer om “mig” och i vilken riktning jag är på väg. Verk från en period av tjugofem år visar på att jag skulle hamna precis där jag är i dag, i enskildhet, stillhet, enkelhet och tystnad med naturen och varandet som essentiella bärstenar. Mina arbeten idag är mer i samklang med nuet, ett djupare lyssnande har inträtt, utan en fördröjning på ett fjärdedels sekel, eftersom min egen rörelse är inåtgående mer än utåtgående. Med det uppdagandet blev det tydligt, det fruktlösa i att försöka etikettera och intellektualisera min konst i text, den kommer från en plats bortom tankar och ord, den vill kommunicera med en plats bortom tankar och ord. För att “förstå” behöver det först öppnas upp för att det inte kan förstås med kognitiva begrepp utan på ett djupare plan. Senast jag ställde ut på KiKa sade en besökare till mig att “jag kan ju inte så mycket om konst men jag känner väldigt mycket när jag ser dina verk”. Den finaste recension jag kan föreställa mig.
JENNY SIVÉN
Landet som icke är.
Ibland vet jag inte om jag målar minnen eller drömmar. Höghus. Industri. Skog. Monster. En blomma.
När jag är vaken och promenerar i staden där jag bor saknar jag ibland ställen som bara finns i drömmen. I drömmen saknar jag aldrig verkligheten. Måleriet suddar ut gränsen mellan världarna.
När jag arbetar försöker jag så långt som möjligt koppla bort intellektet, tanken. Gå i barndom. Ömsom treva mig fram, ömsom kasta mig ut. Se vad som händer.
Jag bär på en ständig längtan och jag tror att jag längtar till landet som icke är.
MAGNUS FLIESBERG
Att bygga en annan värld.
Mina verk karaktäriseras av både beslutsamhet och av oprecis tankfullhet, ändock gjorda med syfte och medvetande.
Jag hoppas glömma vad jag målar men det är ändå ganska sällan det lyckas. Det är mycket ett sökande av en atmosfär.
I bästa fall blir det ett utrymme för fantasin att spela med sig själv, mellanrum, brister eller möjligheter. Lite som en motvikt till det faktiska, en bredvidvärld till verkligheten.
Mina verk är ett hopkok av relationer mellan konst, liv och erfarenheter. Den där svårförklarliga atmosfären/känslan kan inte ses, är osynlig. Så vad som inte syns finns ju också där om man är öppen och genomsläpplig.
Egentligen berör inte orden bilden, bäst är att vara där i upplevelsen. Poesin är större än orden.
